En deciliter minnen och en nypa stjärnor

Jag satt ute och tittade på stjärnorna... Det oändliga där ovanför oss, det är så vackert med en stjärnklar himmel. Just när man blickar upp mot allt det glittriga, så är mörkret inte lika skrämmande. Men det är kväll, igen och just nu får det mig att känna mig liten. Det bekanta illamåendet och yrseln är tillbaka, ännu en gång. Ibland blir jag bara så trött på mig själv.

Smutsigt och äckligt...

Så många minnen som bråkar med mig... Ofta när något hände så tänkte jag att dom lika gärna kunde döda mig när dom ändå höll på, att det vore lika bra. "Ligg still, slappna av, då gör det inte ont" Ord som sågar mitt huvud i bitar och enbart lämnar spån kvar. Hot, straff sparkar och slag... inte visa rädsla, inte gråta... försöka att lyssna, försöka med alla medel att bli respekterad. Att försöka göra det man tror är rätt, men alltid få till det fel ändå. Att få höra att man inte är värd någonting, att det vore bättre för världen om jag inte hade funnits.

Det gjorde så ont,

Vasst, hårt, han sa att jag skulle lyssna.

Det kom blod,

fast jag försökte att vara stilla.

Jag kunde inte komma loss,

det var för min skull.

Vill bara flyta bort till någon varm och solig dröm, för världen känns så kall ibland. Den är inte alltid lika glittrande som nattens stjärnhimmel......  

Vad händer?

Jag vet inte om det är platsen... eller om det är ljuden, eller att det blåser så i träden eller om det bara är mörkret i sig. Jag vet inte vad eller varför, men någonting...  får det att krypa i hela kroppen, det känns svårt att få tillräckligt med luft, det känns svårt att andas. En känsla av panik, att någon håller händerna runt min hals, att någonting kommer att hända. Hela kroppen vill rygga tillbaka, hjärtat rusar. Blir lätt illamående, snurrig i huvudet och skakig. Rösterna hörs otydligt i bakgrunden, de skriker som alltid, skriker åt mig, men jag hör inte vad de säger jag förstår inte vad de vill, vet bara att dom är arga, väldigt arga, på mig. 
    Varför reagerar jag så starkt? Varför blir det så enbart när det är mörkt ute? Börjar undra om det är något nytt i luften, något jag förut har förträngt? Vad är det som händer??? Får sån ångest, hur kan allting vända så fort?

En känsla av att ligga på marken,

en känsla av att vara underlägsen.

Att inte känna att min kropp tillhör mig. Varm, kall, varm, kall, varm, kall... ytliga andetag en våg genom kroppen, domningar i armar och ben... måste försöka hitta tillbaka, hitta balansen....



Dåliga vibbar

Ligger på sängen... Blev så himlarns trött. Dåliga vibbar av människor man inte vill möta.
Jag vill inte skriva några dumma kommentarer eller åsikter om någon, det ger mig verkligen ingenting, men ibland tar livet en snäv vändning och nya kapitel har inte alltid plats för det som en gång varit och lite så är det i den här situationen.
     Det har funnits många bra stunder som jag kan tänka tillbaka på med ett leende och sen finns det de stunder som inte väger upp alla leenden som varit. Jag valde att avsluta det kapitlet och istället försöka minnas det fina. Men, det finns många saker jag verkligen inte kan förstå mig på och när jag ser denna människa så kan jag inte låta bli att fundera... varför?
     Jag kommer antagligen aldrig få ett svar på det. Har i alla fall lärt mig att man ska tänka både en och tre gånger innan man litar på någon.

Mörkrädd

Jag förstår inte... Har blivit så otroligt paranoid! Jag är livrädd för mörkret ute... det verkligen skrämmer mig, flashar kommer och det känns som att någon ska dyka upp ur tomma intet och göra mig illa. Känns obehagligt i hela kroppen. Har alltid tyckt att det har varit jobbigt och otäckt att möta någon när jag är ute efter mörkrets inbrott, men inte varit rädd för mörkret i sig.
    Nu vill jag helst inte sätta min fot utanför dörren på kvällen, tittar inte gärna ut genom fönstret heller. Hjärtat börjar slå i 180 och jag vet ju egentligen att inget kommer hända, känner mig så larvig för att jag är så förbenat rädd. Men svårt att putta bort rädslan när jag är ute, om inte näst intill omöjligt. Har fått obehagliga känslor när det gäller ett speciellt ställe här med, det kryper i hela kroppen, varför är det så? Undrar om det fortfarande finns händelser som inte är placerade i huvudet ännu? 

orkar inte...

Fryser så jag skakar... Känner mig så trött och vilse just nu. Hoppas på att den här dagen ska ta slut snart, för jag orkar inte. Ångesten är så stark, som ett tungt grått moln. När ska det vända? Veet inte vart jag ska ta vägen... vill skriva men hittar inga ord... vill få ur mig allt innan det äter upp mig, men jag vet inte hur, känner mig fängslad i min egen kropp. Äcklig, smutsig, dum, svart, mörk, skadad, ful, en människa utan värde... Jag klarar inte av någonting, vad gör jag för nytta här?? Problem, det är jag. Trasslar in mig i allt som går att trassla in sig i (och lite till).
    Allt känns smutsigt... minnen som flyger överallt...

Smutsig!!

Ångest ångest ångest...  jag vill inte vara idag, vill inte känna... Det kryper i hela kroppen, en känsla som är svår att beskriva med ord. Paniken är så nära, får svälja många gånger för att hålla mig på jorden.
    Vill inte vara ensam, vill inte vara nära, vill inte att någon ska se mig. Inte visa sig svag, klara sig på egen hand, kunna själv.
Att inte kunna sova, att vara rädd... höra röster.
Flashbacks... så skarpa minnen, men ändå en dimma över allt som varit...

vaknar mitt i natten... men vill inte öppna ögonen... vill inte se... Ligger på mage, han lägger sig på mig... alla muskler i kroppen stelnar. Hans händer tar på mig... Han lyfter mig upp så att jag står på knä i sängen och sen trycker han ner mitt huvud mot kudden. Jag lägger ner benen så att dom ligger rakt i sängen. 
Han trycker in sina fingrar i mig och tar tag runt min midja och lyfter upp mig så att jag står på knä i sängen igen. Han säger åt mig att jag inte får röra mig. Hans händer tar på mig... Han säger att det är sånt här jag tycker om, att han gör det för min skull. Jag måste bara lära mig att lita på honom. Jag lyder honom, jag rör mig inte. Försöker att tänka mig bort från det smutsiga rummet, tänka mig bort från mig själv. Men jag klarar det inte, vill inte att hans händer ska röra vid mig. Jag rullar ihop och vänder mig in mot väggen.
    Han blir arg... hans händer tar tag runt min hals, han dunkar mitt huvud mot väggen, skriker åt mig att han hade sagt åt mig att vara stilla. Han rullar över mig på sidan, hans händer fortsätter att ta på mig, dom är hårdhänta. Han spottar på fingrarna och gnuggar dom mot min rumpa... Han trycker in ett finger, smärtan känns hemsk. Han håller kvar fingret och säger åt mig att slappna av. Jag kan inte... det gör så ont. Jag vill bara försvinna... Han trycker upp mina ben mot magen och håller i dom med ena handen. Jag vill inte... Hans röst väser "nu ligger du still och slappnar av, annars kommer det göra ont". Jag känner hur han trycker sig in i mig där fingrarna förut hade varit. Smärtan får mig att vilja gråta... Han stönar och händerna letar sig upp till mina bröst. Han är så hårdhänt..Jag vill inte känna... vill inte vara där... allt är smutsigt och äckligt... allt bara snurrar... 
    Efter vad som känns som en evighet så vänder han mig om så att jag ligger på rygg. Han sätter sig på min bröstkorg. Jag blundar... jag vet vad som ska hända... Han tar på sig själv med ena handen och säger åt mig att öppna munnen... Jag vill inte... jag vill inte...jag vill inte... Han trycker in sin hand i min mun... vill bita... men jag vågar inte... han säger åt mig att ta den i munnen... samtidigt som han trycker sig in... håller kvar fingrarna i min mun... sen tar han ut den, har fingrarna kvar i min mun så att jag inte ska stänga munnen. Jag känner den varma vätskan över ansiktet, i munnen och över brösten. 
    Han går av mig, och säger åt mig att svälja... sen säger han att jag ska ta mina händer... att jag ska gegga ut hans sperma på min kropp... Jag vill inte... känner mig så smutsig... vill inte vara där... vill inte finnas... Jag känner hans händer igen... dom smetar ut sperma på mina bröst... dom smetar ut sperma mellan mina ben... Jag torkar av ansiktet mot kudden... Han säger åt mig att låta bli... att jag ska lära mig att tycka om det... Han lägger sig brevid mig för att sova...
Allt är smutsigt, jag är smutsig... smutsig för att han säger att jag tycker om det... smutsig för att han gör så med mig, för att han tror att jag tycker om det... 

  

Sjunker

Jag orkar inte mer...! Så mycket som snurrar i huvudet, det känns som att det ska gå i bitar! Rösterna var där i natt igen. Jag vill  inte höra... orkar inte med dom. Det gör ont i kroppen, vet inte hur jag ska ta mig bort härifrån, allt känns så hopplöst!
Jag sjunker...

Hemåt

Sitter på bussen... ungefär en timme kvar tills jag är hemma. Känner mig sjukt trött dagarna passerar så snabbt och jag känner mig lite halvt utanför världen. Mycket händer men jag hänger inte med. Är seg och orkar inte ta tag i saker och ting, fast jag vet att jag borde.
    Blir arg på mig själv för att jag inte gör något, jag trodde verkligen inte att jag någonsin skulle tillåta mig själv att bara flyta med strömmen... men det är precis vad jag gör just nu. Mina föräldrar vill att jag ska komma över och säga hej, jag har inte varit där på ungefär en evighet, men jag har inte orkat. Vill helst bara vara ifred.

Får väl se vad natten har att erbjuda... hoppas det blir lugnt och fridfullt. Har varit så mörkt nu en längre tid. Jag vill bara ha lugn och ro!

*Poff*

Tick... tack... tick... tack... tick tack... tiden rullar på som vanligt, det är tyst och mörkt utanför fönstret. Sitter och lyssnar på musik på Spotify, med låg volym så att jag inte väcker någon. Just nu är det tonerna från låten "shes like the wind" som kommer ut ur högtalarna. Jag tror att jag avskyr den här tiden på dygnet, ibland kan kvällar och nätter vara jättemysiga, om det är så där lugnt och harmoniskt, man gör iordning en kopp te och slänger på sig mjukisbyxorna och bara pysslar och duttar hemma.
Jag önskar att alla vakna nätter kunde vara så.

Varför...? Jag känner mig riktigt... ja, det är just det... jag vet inte... tom? Vilsen ingenting känns sådär meningsfullt och bra, jag bara irrar runt i ingenting. Det känns till och med meningslöst att skriva...
Inget innehållsrikt... bara några tassavtryck av meningslöshet...

Dimmigt

Tio minuter över fem... känner mig illamående. Allting bara snurrar, varför ska det vara så svårt att sova? Jag tror (om jag inte har räknat fel, mina matematik kunskaper är inte de bästa) det här är 16e natten med nästan utebliven sömn. Vad gör jag uppe? Varför går det inte att vara som man borde? Känner mig inte så trött just nu, det känns på att jag är skakig i kroppen och snurrig i huvudet.
Funderar på att slänga lite vatten i vattenkokaren och sätta på lite te, men vet inte om jag lyckas övertala benen att gå ut i köket. Har en kissekott som pussar mig i ansiktet, inte helt lätt att se vad man skriver måste jag säga.

Allting känns så skruvat... som att jag har hamnat i ett hål, ett mellanläge. Jag har nada energi och jag pulsar runt i femton kilometer dimmiga tankar och känslor. Vad är det för vettigt med det? Jag vet inte vad jag gör här, jag vet inte varför jag skriver för jag kan ändå inte sätt ord på det som cirklar runt runt runt...

Sometimes, thats the way i am

Göm mig... glöm bort mig... orkar inte vara i närheten av någon. Jag älskar er men jag klarar inte av det här, gör något annat. Får så dåligt samvete känner mig så elak att jag inte ens orkar svara på ett email. Någon som bryr sig om och undrar hur det är, jag puttar bort. Behöver inte bry dig om mig just nu, för jag har bara problem att ge dig. Så snälla gå, för att jag älskar dig, vill inte att du ska se det svarta, det onda, den delen av mig som håller mig på avstånd.
Det är mörkt här, smärtan är enorm ångesten skriker åt mig. En turbulens som aldrig tar slut, aldrig upphör helt, för den turbulenten finns inuti mig.
Jag blir uppäten inifrån.

Rösterna skriker varje kväll... långt långt borta, men lika bekanta som alltid, som en ond viskning i mitt öra, så arga, så upprörda och hotfulla. Bedöva med musik, ett försök att ignorera, lurar mig själv att dom inte finns, att det inte är mig de skriker åt. Men sanningen är svår att dölja, dom är rasande, för att jag finns.
Om jag inte fanns så skulle inte rösterna komma tillbaka. Så svåra att tyda, nästan som om de gapar åt mig på ett okänt språk, på gränsen till att brista, så ursinniga.

Att tjäna andra... göra som jag blir tillsagd utan att bråka, för att slippa den fysiska smärtan. Att inombords trycka ner sig själv till skoskaften. Att följa sin egen vilja och kämpa mot all smärta. Att bara lägga sig på golvet och låta det som händer ske.
Att drömma mig bort till den bubblan där jag byggt ett paradis där jag får vara ifred, där smärtan kan flyta iväg, för att den inte är tillåten där. Att slitas tillbaka ner till verkligheten, inse att man fortfarande ligger på golvet, livrädd för vad som ska hända.

Två sidor av samma liv... i samma kropp, den kropp som försöker hålla allting uppe och ge signaler utåt om att allt är som det ska vara, är samma kropp som skakar och värker, samma kropp som blev stulen och spottad på så många gånger...

Tankar

Nu är morgonen här igen... Lyckades sova en liten stund i alla fall. Barnen sitter bänkade i soffan med blickarna vända mot tvn där en liten mus försöker ge månen en present. Är hemma hos min bror och hans familj.
Borde egentligen åka hem idag, men har varit (och är) så himla yr. På morgonen, då när man vet att man är vaken men inte har öppnat ögonen än, så börjar huvudet snurra i hundraåttio, och så fortsätter det. Skulle jag rusa upp ur sängen när jag vaknat så skulle allting bli svart framför ögonen, man får resa sig upp i snigelfart så att huvudet hänger med.
Är sjukt trött både i huvudet och kroppen för tillfället. Jag orkar inte riktigt tänka, för alla tankar löper amok, de går inte att kontrollera. Orkar inte skriva något långt inlägg, för nu är det mest tomt i huvudet och det känns som en befrielse

Nassi nassi

Bara en halv sömntablett... för egentligen så är det försent. Men ofta har det blivit så att dom inte har gjort så stor skillnad i alla fall, troligtvis för att man redan är så uppslukad i det mörka när man väl bestämmer sig för att ta en, så att det tar lång tid att komma tillbaka till det nuet man borde vara i. De senaste två veckorna har varit svåra att få balans på. Sömnen har varit som bortblåst och ångesten har fångat mig titt som tätt.
Nu i natt så känns det ändå en smula lugnare. Ångesten känns men utmattningen gör ändå att den inte påverkar riktigt lika illa. Kroppen är skakig, huvudet dånar och rummet känns iskallt, kroppen gör ont. En smärta som man nog skulle kunna jämföra med den smärta man kan ha när man är riktigt förkyld, en smärta som berättar att kroppens energinivå börjar närma sig noll.

     Men tanken på att sova känns skrämmande, vill inte vakna av rädsla. Vill inte att drömmarna ska finnas där. Allt det äckliga som jag bara vill glömma bort, det som gör att det svarta i min kropp sprider sig som en löpeld.