Ibland blir jag så trött på mig själv... Varför ska det vara så svårt att inte falla? Den där kvällen var så mörk, den kvällen var jag den minsta och mest värdelösa, den som inte borde finnas. Den kvällen gjorde jag dumma saker för att lindra smärtan i själen. Jag har stått emot många gånger utan att falla, men det gick inte den kvällen, för jag föll in i det mörka.
Den inre rösten sa att det inte spelade någon roll, för att den kroppen jag finns i är redan så smutsig och förorenad. Själen är sprucken och ful, bara en skugga, svartare än kol.
Jag vet att jag ångrar mig sen, för det är svårt att dölja, dölja det som är så fult, dölja det jag gör mot mig själv, dölja att mina åsikter och tankar om den jag är inte är lika vackra som ett sommarregn....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar