Buckcherry

Fula sår och vackra ting

Ibland blir jag så trött på mig själv... Varför ska det vara så svårt att inte falla? Den där kvällen var så mörk, den kvällen var jag den minsta och mest värdelösa, den som inte borde finnas. Den kvällen gjorde jag dumma saker för att lindra smärtan i själen. Jag har stått emot många gånger utan att falla, men det gick inte den kvällen, för jag föll in i det mörka.
     Den inre rösten sa att det inte spelade någon roll, för att den kroppen jag finns i är redan så smutsig och förorenad. Själen är sprucken och ful, bara en skugga, svartare än kol.
    Jag vet att jag ångrar mig sen, för det är svårt att dölja, dölja det som är så fult, dölja det jag gör mot mig själv, dölja att mina åsikter och tankar om den jag är inte är lika vackra som ett sommarregn....

Klarar inte...

Kan inte låta bli... att tycka synd om honom.... jag flippar!!! Snälla någon... skjut mig!

Livet är en fest... fyllan värmer bäst...

Jag förstår inte... Varför svarar du honom inte? Jag tror att du vet innerst inne att du triggar honom med din tystnad, efter alla år borde du ha sett det lika väl som jag? Jag klandrar dig inte, för att du inte svarar, men jag kan verkligen inte låta bli att fundera på varför... För att du inte orkar? För att du vill låtsas som att han inte finns där? För att du vill visa att du inte tycker det är okej och att du inte bryr dig när han är full? För att du inte pallar att hamna i en långdragen diskussion om något helt och hållet för dig oviktigt?
     Jag får rysningar i hela kroppen när det blir så här. Känns som nerverna sitter utanpå, det är en svår balansgång att hålla honom i schack när han är i det här tillståndet. Att försöka vara så trevlig som det bara går känns så fejk, när man egentligen bara vill hälla ut hans jävla öl och vin för att sedan gå ut genom ytterdörren och stänga den med en stor smäll!
     Jag förstår inte, vad är det som gör det berusade tillståndet så mycket bättre, så pass att man måste dricka mängder så fort man är ledig och kan sova av sig ruset morgonen efter? Förstår han inte själv hur han beter sig? Eller bryr han sig bara inte ett skvatt om det? Kör sitt eget race och tar ut sin ilska på närmaste människa eller föremål. Att höra honom vingla omkring så pass att han inte kan stå på sina egna ben, det gör mig illamående. Det känns lite som att amputera en bit av sin egen värdighet.
     Att sen spotta ur sig om hur förjävliga folk kan vara, är det inte lite som att kasta sten i glashus? Kanske är jag helt ute och cyklar, vad vet jag. Jag har ingen aning om varför du håller på sä här, jag kommer nog aldrig förstå... Det är sorgligt, det gör ont, jag hör han krockar in i väggen utanför, ljudet gör så att jag får kalla kårar längs ryggraden...

Inga krafter...

Varför känns allting så kallt..? Förvirrad och trött, jag har inte lust med någonting idag. Jag orkar inte, vill inte. Vill bara vara ifred med min ensamhet, idag känner jag mig två äpplen hög och som att allt jag ser runt omkring är höga skyskrapor. Gråter inombords, men tårarna vägrar visa sig på utsidan.

     Hur länge ska man stå ut? När man känner att man inte vet om man orkar med att det faktiskt kommer en ny dag dagen efter den här, och en till efter det, och en till och sen ännu en till... Vill ligga i sängen och bara vara...

Jag orkar inte... varför ska det vara så här??

Svårt att andas

Snälla någon, ge mig lite luft... Orkar inte alls just nu!!!

Lampor som lyser upp i mörkret

Städa, fixa och dona... Den här morgonen var jag levande död! Funderade ett tag på om det skulle vara smidigare att rulla ner för sängen så att man slapp ställa sig upp, men insåg efter ett tag att det skulle bli mer ansträngande då att sedan behöva resa sig från golvet. Men hör och häpna! Jag kom faktiskt upp i morse med, slängde på mig mjukisbyxorna och tjocktröjan och skuttade (eller var det stapplandes på trötta ben?) ut i kylan för att ta en cigg och försöka vakna till lite.
    Det funkade, efter det har jag hållt mig sysselsatt genom att plocka, dammsuga, byta gardiner och putsat fönster. Var i affären en sväng och hittade så söta hjärtformade lampor med rött sken, åååååh vilka fina tänkte jag och plockade ner en från hyllan för att inspektera dem, i mitt huvud sa en liten filur med skarp röst -Nej skärpning! Man kan inte köpa grejor för att dom är fina, varför ska du ha dom för? *fnys* Så onödigt!
    Lite besviken la jag tillbaka dem på hyllan och gick vidare. När jag kommit cirkus 40 meter åt andra hållet så var det en annan liten filur som tog till orda med en mjuk och mild röst -Du... bry dig inte om honom, han tycker ju att allt är skräp, vill du ha lamporna så köp dem! Det är ju knappast som att du köper lampor eller så varje dag, ta dem.
     Jag köpte lamporna och kände mig nöjd, dom är ju så fina. När jag kom hem så tänkte jag att jag skulle sätta upp  lamporna i mitt nystädade sovrum. Jag satte mig på golvet och började fundera på hur jag skulle få till det bra, då kom den skarpa rösten tillbaka,
     -Jag sa ju åt dig, onööödigt! Du kommer aldrig få till det där bra i alla fall, skyll dig själv när du inte lyssnar på mig! Satt kvar en stund på golvet och tänkte på hur rätt den där filuren hade.
Men den milda rösten kom tillbaka ännu en gång, -Strunta i vad han säger, tänk efter en liten stund var de skulle passa och sen är det bara att sätta upp dom, det kommer inte alls bli fult.
     Jag kände mig lite gladare igen och satte upp lamporna, och faktiskt känner jag mig nöjd att jag gjorde det!