En deciliter minnen och en nypa stjärnor

Jag satt ute och tittade på stjärnorna... Det oändliga där ovanför oss, det är så vackert med en stjärnklar himmel. Just när man blickar upp mot allt det glittriga, så är mörkret inte lika skrämmande. Men det är kväll, igen och just nu får det mig att känna mig liten. Det bekanta illamåendet och yrseln är tillbaka, ännu en gång. Ibland blir jag bara så trött på mig själv.

Smutsigt och äckligt...

Så många minnen som bråkar med mig... Ofta när något hände så tänkte jag att dom lika gärna kunde döda mig när dom ändå höll på, att det vore lika bra. "Ligg still, slappna av, då gör det inte ont" Ord som sågar mitt huvud i bitar och enbart lämnar spån kvar. Hot, straff sparkar och slag... inte visa rädsla, inte gråta... försöka att lyssna, försöka med alla medel att bli respekterad. Att försöka göra det man tror är rätt, men alltid få till det fel ändå. Att få höra att man inte är värd någonting, att det vore bättre för världen om jag inte hade funnits.

Det gjorde så ont,

Vasst, hårt, han sa att jag skulle lyssna.

Det kom blod,

fast jag försökte att vara stilla.

Jag kunde inte komma loss,

det var för min skull.

Vill bara flyta bort till någon varm och solig dröm, för världen känns så kall ibland. Den är inte alltid lika glittrande som nattens stjärnhimmel......