Sometimes, thats the way i am

Göm mig... glöm bort mig... orkar inte vara i närheten av någon. Jag älskar er men jag klarar inte av det här, gör något annat. Får så dåligt samvete känner mig så elak att jag inte ens orkar svara på ett email. Någon som bryr sig om och undrar hur det är, jag puttar bort. Behöver inte bry dig om mig just nu, för jag har bara problem att ge dig. Så snälla gå, för att jag älskar dig, vill inte att du ska se det svarta, det onda, den delen av mig som håller mig på avstånd.
Det är mörkt här, smärtan är enorm ångesten skriker åt mig. En turbulens som aldrig tar slut, aldrig upphör helt, för den turbulenten finns inuti mig.
Jag blir uppäten inifrån.

Rösterna skriker varje kväll... långt långt borta, men lika bekanta som alltid, som en ond viskning i mitt öra, så arga, så upprörda och hotfulla. Bedöva med musik, ett försök att ignorera, lurar mig själv att dom inte finns, att det inte är mig de skriker åt. Men sanningen är svår att dölja, dom är rasande, för att jag finns.
Om jag inte fanns så skulle inte rösterna komma tillbaka. Så svåra att tyda, nästan som om de gapar åt mig på ett okänt språk, på gränsen till att brista, så ursinniga.

Att tjäna andra... göra som jag blir tillsagd utan att bråka, för att slippa den fysiska smärtan. Att inombords trycka ner sig själv till skoskaften. Att följa sin egen vilja och kämpa mot all smärta. Att bara lägga sig på golvet och låta det som händer ske.
Att drömma mig bort till den bubblan där jag byggt ett paradis där jag får vara ifred, där smärtan kan flyta iväg, för att den inte är tillåten där. Att slitas tillbaka ner till verkligheten, inse att man fortfarande ligger på golvet, livrädd för vad som ska hända.

Två sidor av samma liv... i samma kropp, den kropp som försöker hålla allting uppe och ge signaler utåt om att allt är som det ska vara, är samma kropp som skakar och värker, samma kropp som blev stulen och spottad på så många gånger...