Lite nere... Kanske för att jag är så trött, kanske för att det är som att se livet genom frostat glas, kanske för att jag inte känner mig så hel, kanske för att jag inte har haft någon riktig happyrush på ett tag, kanske för att jag har så svårt att bli av med tankar... eller så kanske det är något helt annat... jag vet inte... för jag kan inte sätta fingret på... allting flyter runt, runt, runt och försöker jag ta tag i en tanke så smulas den sönder på en halv sekund.... ungefär som Cornflakes i en tallrik med mjölk som någon har rusat ifrån och glömt plocka undan efter sig mitt i all "hinna till jobbet stress".
Kanske är det så det ska vara trots allt, att det bara är jag som är överkänslig och reagerar för stark på saker som borde vara lättare än så att blåsa bort ur minnet.
Finns det ens något annat där ute?
Flyger fåglarna så där högt bara för att dom kan? Eller, finns det något syfte med det? Gör den höga höjden att de känner sig lyckligare? Kanske en känsla av frihet? Men vad händer då med den fågeln som är höjdrädd? Blir den accepterad även om den föredrar att inte flyga högre än upp till takåsen?
Tänker mycket på det som var när jag var liten, jag tänker på det där gula huset och att det luktade förråd, jag tänker på det som hände uppe på övervåningen hemma hos J, jag tänker på alla de gånger jag hörde rösterna när jag skulle sova. Tänker på det som hände hemma, känslan om att anpassa sig, om att göra allt för att vara till lags, göra allt för att inte synas eller höras, att försöka läsa människor och försöka hinna inse hur man skulle göra för att inte göra någon arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar