Allt sitter som en klump i halsen... Huvudet känns trögare än flytande honung, som att världen rusar förbi och jag står i mitten och bara tittar på. Tittar på allt samtidigt som jag funderar på när jag ska få ännu ett slag i ansiktet, ännu ett blödande sår till samlingen.
Jag känner mig så nära kanten, kanten till det oändliga stupet. Ibland kan jag inte låta bli att titta ner, ibland lockar tanken att ställa sig med ryggen mot stupet, slänga sig bakåt och bara falla. Jag skäms för att dom tankarna hälsar på hos mig, det är inte friskt, det är inte så det ska vara och jag skäms för det, för mina mörka tankar.
Det är egoistiskt, det är fegt, det är så in i helvetes jävla själviskt! Varför finns tankarn där då? Kanske är jag en jävligt feg och egoistisk människa som bara tänker på att bli av med min egen smärta, att förinta det mörker som bor inne i min kropp.
Vem är jag? Vad vill jag med med mitt liv? Varför kom jag till den här världen från första början? Vad finns det för mening? Kommer jag någonsin klara av att bli hel?
Kanske försöker jag bara lura mig själv, för att reducera smärtan. Jag driver mig själv framåt med piska och sporrar, men kommer jag någonstanns? Möjligt att jag mest irrar runt i sidled, försöker intala mig att jag är stark och att jag kan klara av saker som står i min väg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar